Skrivkramp

Under ett antal veckor har jag haft enorm skrivkramp och funderat länge på varför jag skriver en blogg.   Vill jag ha uppmärksamhet för att göda mitt ego eller tycker jag att jag har något intressant att säga min omgivning? Jag skriver bloggen som en del i mitt dagliga arbete. Bloggar är ett ganska nytt fenomen som snabbt blivit en del av vårt samhälle. Ingen visste väl knappt vad ordet blogg betydde för fyra år sedan och idag har bloggandet blivit en hel vetenskap om hur man ska skriva, vilka nyckelord som bör användas för att optimera ens plats på blogglistan etcetera.

Själv bloggar jag inte vetenskapligt eller för att få uppmärksamhet så mycket är säkert. Jag skriver mest för mig själv som ett sätt att hantera mina tankar och frustration inför saker som berör, lite som en dagbok brukar fungera.  Tanken är förstås att den ska komplettera vår tidning som inte kommer ut varje vecka eller månad utan enbart fyra gånger per år. Det är svårt att vara uppdaterad, så att folk inte tröttnar på att gå in och läsa i den. Men jag ska bli bättre på att tycka till om både smått och stort, roligare ,kanske också mer provocerande. Även om jag inte har som ambition att bli årets blogg 2010 kanske jag kan bidra till lite mer underhållning i er, mina läsares, vardag. Hör av er med era historier också, så vi kan byta vardagar.

Salut!

Inte försvarbart för miljön

Varje söndag är min brevlåda överfylld av direktreklam och varje dag finns någon form av högglansigt säljmaterial i högarna. Jag har försökt att bli av med det genom att  sätta upp en skylt på brevlådan, men utan resultat. Skylten jag satte upp har mirakulöst försvunnit och ignorerats.

Jag undrar nu, som den miljöpolis jag är, om det är försvarbart att massproduceras den här typen av utskick? De samlas på hög och varannan vecka åker jag bil in till stan för att källsortera dessa högar av papper, konservburkar, platsförpackningar och tomkartonger. jag är förstås inte ensam.

Varför inte omvandla all direktreklam till e-post reklam istället? Företagen borde mejla ut erbjudande till  kunder eller skicka dem per sms. Då skulle vi spara in på miljön och företagen sparar in alla utgifter som berör tryck och distribution. En idé värd att utveckla.

I Sverige tycker vi att vi kommit långt internationellt vad gäller miljöfrågan, vi måste nog ta oss en funderare över all direktreklam som bombarderar våra hem!

Skräp journalistik

Det är förvånande hur  fixerade vi är över andras inkomster. Jag träffade en väninna som hamnade på Aftonbladets eller om det var Expressens lista över personer som tjänar mest i Västmanland. En lista som känns idiotisk och helt ointressant kan jag tycka. Hon kände sig både kränkt och irriterad över att vara listad i den. Dels för att det inte någonstans framgår antalet timmar som hon lägger ner varje vecka för att få en så hög lön, dels för att det heller inte framgår hur mycket skatt hon betalar in på det hon tjänar. Vad är det som gör oss människor så fanatiskt intresserade av andras pengar? Är det media som tror att vi bryr oss eller ligger det i vår svenska natur att vara så nyfikna? Det råkar nämligen vara så att vi är ett av få länder som sysslar med den här typen av journalistik, eller skräpjournalistik som jag anser det vara.

Ur flera aspekter är den här typen av information osmaklig. Varför ska man som ensamstående kvinna behöva hamna på en lista med adress, efternamn och årsinkomst angivna. Förutom att kriminella kan frestas till att begå brott är  avundsjuka, grogrund till andras missunnsamhet som kan yttra sig på en rad olika sätt. Skandalblaskorna borde kriticeras för den här typen och andra typer av integritetskränkande journalistik.  Tidningarna behöver bli trovärdiga i läsarnas ögon igen.

Miljöhaveri

Jag har med spänning följt förhandlingarna i Köpenhamn och konstaterar att det politiska spelet sker i maktens korridorer. Så gör sig politisk retorik återigen till känna. Hur svårt kan det vara att ta beslut om saker som påverkar oss alla på längre sikt? Sluta stoppa huvudet i sanden och fokusera på det som är bäst för dig själv och alla andra!

Jag är ingen miljönisse, men jag gör mitt bästa för att bidra till ett bättre klimat. Väljer ekologiska produkter och närodlat så mycket jag kan. Kött äter jag max två gånger i veckan till min mans stora förtret. Det har varit en process att omvända honom, så att han nöjer sig med grönsaker, fisk och fågel.

Jag kör dieselbil och försöker cykla och promenera så mycket det bara går. Källsorterar, och har egen kompost. Mina barn har överlägset mest träleksaker och vi har minimerat inköp av onödiga leksaker och kläder till oss själva.  Vi tänker installera solpanel i framtiden och borra för jordvärme. Jag vill uppmana det samma till mina vänner och bekanta. Vi måste agera med lite j…annamma!

Feminism

Feminism är ett laddat begrepp. Det är en politisk rörelse med rötter i 1700-talet. Från början ett nedsättande uttryck som användes om kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer. 1892 togs benämningen över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris och fick en helt annan klang.

Grundbetydelsen av att vara feminist har ofta förvanskats, och tidvis blandats ihop med vänsterrörelsen. Den verkliga innebörden visar på orättvisor som finns mellan könen rakt av, något som feministerna vill ändra på.

Själv har jag aldrig sett mig som feminist, utan snarare som en idealist även om jag ibland beter mig som en solipsist vilket betyder att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser och att jag ständigt väntar på att min idealvärld ska manifestera sig och få mig tillbaka till en positiv verklighet.

Det finns så många ismer, vi kanske ska vara försiktiga med att kategorisera in folk hur som helst.

Superkvinnan mot supermamman

Just nu är serien Mad Men i ropet. Serien utspelar sig på Madison Avenue i New York och handlar om livet på en stor reklambyrå och den amerikanska drömmens uppkomst under 60-talet.

På ytan porträtteras smarta reklammän, men i djupet handlar det om kvinnans frigörelse från sekreterar-och hemmafrurollen. Jag har  tittat på några avsnitt och gillar regissören Matthew Weiners ironiska satir av dåtidens kvinnosyn, som är ett lysande exempel på hur många lever just nu.

Jag vill vara superkvinnan som driver eget, klär sig medvetet, håller sig i form, ägnar sig åt sina barn utan att ignorera sin man. Är det en superkvinna? Finns det superkvinnor?

 Jag är tillräckligt fåfäng för att tro det, men tillräckligt medveten för att veta bättre eftersom jag kan irritera mig på alla supermammor som går på mammafika, babysim, babyrytmik, tupperwearpartyn och alltid har en väska packad med blöjor, flaskor, extra kläder och gud vet vad och som ser ner på mig för att inte jag gör det samma. Jag glömmer att ta med mig blöjor och extrabyten, men vad gör det, egentligen? Skulle det krisa kan jag alltid låna eller inhandla det som behövs. Länge leve Visakortet!

För några dagar sedan intervjuade jag en chef som började arbeta tre månader efter att deras barn fötts. Omgivningen reagerade negativt och med förundran. Som om någon annan än de själva har med det att göra.

Så till något helt annat:

För några veckor sedan läste jag en artikel i Chefstidningen om hur företagarna följer traditionen vilket fick mig att reagera starkt. I den beskrivs företagandet som lika bundet till tradition och kön som arbetslivet i övrigt.  Kvinnor väljer gärna företagande inom wellness/hälsa och utbildning medan männen verkar inom it, hantverk och kommunikation. Bilden föreställde tre män i kostym och två kvinnor i indiska skjortor i färgstarka tyger. För mig kändes artikeln förlegad och lättköpt. Beskriver verkligen media näringslivet fortfarande utifrån könsfördelning av yrkesval? Med Les Affaires vill jag ändra den bilden istället för att förstärka den.

Något att bevisa

I mitt arbetsliv har jag gått från den ena extrema situationen till den andra. Jag har haft prestigefyllda jobb som fått mig att tro mig vara viktigare än jag är. Jobb som jag handplockats till i Stockholm och där jag fått arbeta direkt under ledningsgruppen. Jag har hängt med internationella kändisar och maktmänniskor, haft en egen pressagent i London och Milano, gjort affärer med industrimagnater från Kina och riskkapitalister från Saudiarabien. Min livsstil då var milsväga ifrån den jag egentligen är.

Jag har suttit med i affärsutvecklings- och produktutvecklingsråd där jag inte uppfattades som  tillräckligt aggressiv eftersom jag levde efter parollen; tala när du har något att säga och inte för att imponera på andra.

Jag har också fått chansen att uppleva hur allt det jag byggt upp tagits ifrån mig delvis på grund av min och andras omognad och egon. För att vara en god chef måste man vara mogen, inte maktgalen och vilja förändra saker till det bättre. Det visste jag inte då. Det som fick mig att vakna ur mitt temporära koma var en fet käftsmäll då hela min tillvaro raserades. Jag kände mig vilsen, det snackades skit om mig högt och lågt, och porträttet av mig som målades upp var inte särskilt smickrande. Redan då bestämde jag mig för att inte ge tillbaka med samma mynt. Hellre tiga än gå till motattack som en blodtörstig vampyr. Övermänniskan i mig vaknade till liv, och jag beslutade att jag skulle göra någonting bättre för min egen skull, och inte låta mig tryckas ned i skorna av en massa matchomän.

I am back!

Ganska sur

Sitter och arbetar med det sista innan helgen. Fredagar är min lediga mammadag och jag vägrar öppna datorn. Mina barn är mitt fokus då. Men det känns som om jag måste dela med mig om min exaltering och frustration.

Igår mådde jag tipp topp, jag fick nämligen skjuta iväg en pil för första gången. Snacka om meditation med edge. Känslan när pilen for iväg är svårt att beskriva med ord, men jag gör ett försök. Första pilen minns jag knappt, det var som att all min energi gick åt att fokusera på att göra exakt som min instruktör sa och inte missa piltavlan. Pil nummer två var mer påtaglig och kändes som en katapult. Urmänniskan inom mig vaknade till liv och jag kände mig levande. Tredje pilen kunde jag fokusera och träffade gult område. Det var som att vara i tredje himlen, äntligen har jag hittat rätt. Alla superlativ som går att tänkas vill jag använda. Levde på denna känsla hela vägen hem.

Men just nu är inte mitt humör på topp, jag fullkomligt hatar datarstrul och jag har numera två datorer som strular, en PC och en Mac. Till alla er som lovordar Mac och påstår att de aldrig genererar några problem vill jag säga, ni lever i en fantasivärld! För tre månader sedan investerade jag i en Mac på inrådan av min kollega. Han menade på att den inte skulle ge mig några problem alls. Mitt liv skulle bli så mycket enklare. I god tro investerade jag i en vit liten sak och öppnade DHL-paketet med pirrig känsla. Första två veckorna var en ren förälskelse. I timmar lekte jag och upptäckte min nya vän, men när jag skulle börja arbeta på allvar gick allt åt skogen. Nu fungerar ingen av mina datorer som de ska. 

Konklusion, antingen lider jag av datorhaveri eller så finns det inget som heter bättre än.

Säg vad ni vill och tro vad ni vill.

Julshopping

Söndag 6 december/ Idag hade jag och min man bestämt oss för att handla julklappar. Med stor entusiasm begav vi oss ut i myllret av människor. Min mamma var barn- och hundvakt. Tre timmar senare hade vi lyckats köpa tre paket. Känner mig lite stressad och kluven inför paketinköpen. En del av mig håller med min man om att vi skall köpa få men bra paket. Jag minns min barndom och förkärlek till många paket. Jag brukade be min mamma att slå in tomma paket bara för att jag skulle få öppna paket. Ska Leonardo och Dante bara få öppna tre paket var från oss? Känns inte så roligt. Jag får helt enkelt köpa några i smyg och låtsas att tomten kommit med dem.

I lördags hade vi vår traditionella 2:a advent soppmiddag. Jag bjuder på soppa och nybaktbröd och gästerna på sig själva. Ganska snart delades bordet upp mellan män och kvinnor. Något som jag en smula ironiskt delade med mig av och som möttes av protester. Tidigare hade ju alla pratat med varandra och nej, det brukar inte alls vara dessa uppdelningar. Men jag vill nog hävda att min generation är väldigt dåliga på att könsbeblanda sig. I djupare diskussioner pratar kvinnor med varandra och män med män, något som jag nästa gång tänker ändra på. Hur som helst i takt med att kvällen fortskred avhandlade vi olika ämnen och kom vi på alla kassa serier som går i etern. Alla var vi slående överrens om hur fatalt dålig underhållningen har blivit och ytterligare hur dålig den kommer att bli. Helt klart det sämsta TV-programmet som skulle kunna göras vore: Anna Anka och Mammas pojkar shoppar på Ullared!

Morots- och jordärtskockssoppa med hembakt bröd

Charlotte Lynggaard

Torsdag 3 december / Fick äran att träffa och intervjua Charlotte Lyggaard i Stockholm. Blev även inbjuden till releasefesten på Nymans Ur, Biblioteksgatan, i Stockholm. Lurade med min bästa väninna Anna  för kvalitetstid och sällskap. Tåget till Stockholm var som vanligt försenat varför vi kom 45 minuter försent till min inbokade intervju på hotell Diplomat. På tåget försökte vi klura ut när tågen hem skulle gå, men hemsidan hakade upp sig och ingen annan verkade ha någon aning. Det slutade med att Anna fick ringa sin man och jag min mamma innan vi lyckades få svar på vår fråga. Ett tips till SJ, varför inte ha tågtidtabeller på tågen?

Charlotte Lynggaard och hennes pressekreterare Pernille tog vår försening med ro. Danska är inte min starka sida så intervjun gick lite hackigt. Tjejerna var läckert klädda kvällen till ära. Själv kände jag mig nedklädd i min vita skjorta och Fjällrävenjacka. Anna, stiltrendig som alltid passade som handen i handsken. Jag brukar vara mer noggrann, men hade valt komfort framför trend. Kanske håller jag på att bli för påverkad av att bo på landet. Fattas bara att jag börjar gå i gummistövlar på kontoret. Innan festen passade Anna och jag på att shoppa skor och inta en exklusiv middag på Mc Donalds för att kompensera vår shoppingutsvävning.

På releasefesten bjöds vi på champagne, härliga chokladpraliner och geléhallon i en klass för sig. Strategiskt placerade vi oss vi snaskbordet och mumsade för fulla muggar.

Charlotte höll tal och berättade att någon bland oss skulle bli lycklig vinnare till ett smycke. Ett ögonblick kändes det som om jag kanske var den  utvalda, men lika fort raserades den tanken då en kvinna med ett modest utrop gjorde sig till känna. Attans boliner! Anna och jag gjorde vår sorti och gick till stationen där vi snart kunde ta tåget hem. Jag har någon form av hatkärlek till Stockholm. Det är en härlig stad som sjuder av liv och rörelse och när jag kommer dit känns det som om jag kan klara allt, men samtidigt får den mig att känna mig som en liten grå trist mus. Tur att jag hade min bundis med mig.

Mac Chicken meny!