Själv bloggar jag inte vetenskapligt eller för att få uppmärksamhet så mycket är säkert. Jag skriver mest för mig själv som ett sätt att hantera mina tankar och frustration inför saker som berör, lite som en dagbok brukar fungera.  Tanken är förstås att den ska komplettera vår tidning som inte kommer ut varje vecka eller månad utan enbart fyra gånger per år. Det är svårt att vara uppdaterad, så att folk inte tröttnar på att gå in och läsa i den. Men jag ska bli bättre på att tycka till om både smått och stort, roligare ,kanske också mer provocerande. Även om jag inte har som ambition att bli årets blogg 2010 kanske jag kan bidra till lite mer underhållning i er, mina läsares, vardag. Hör av er med era historier också, så vi kan byta vardagar.

Salut!

Jag undrar nu, som den miljöpolis jag är, om det är försvarbart att massproduceras den här typen av utskick? De samlas på hög och varannan vecka åker jag bil in till stan för att källsortera dessa högar av papper, konservburkar, platsförpackningar och tomkartonger. jag är förstås inte ensam.

Varför inte omvandla all direktreklam till e-post reklam istället? Företagen borde mejla ut erbjudande till  kunder eller skicka dem per sms. Då skulle vi spara in på miljön och företagen sparar in alla utgifter som berör tryck och distribution. En idé värd att utveckla.

I Sverige tycker vi att vi kommit långt internationellt vad gäller miljöfrågan, vi måste nog ta oss en funderare över all direktreklam som bombarderar våra hem!

Ur flera aspekter är den här typen av information osmaklig. Varför ska man som ensamstående kvinna behöva hamna på en lista med adress, efternamn och årsinkomst angivna. Förutom att kriminella kan frestas till att begå brott är  avundsjuka, grogrund till andras missunnsamhet som kan yttra sig på en rad olika sätt. Skandalblaskorna borde kriticeras för den här typen och andra typer av integritetskränkande journalistik.  Tidningarna behöver bli trovärdiga i läsarnas ögon igen.

Jag är ingen miljönisse, men jag gör mitt bästa för att bidra till ett bättre klimat. Väljer ekologiska produkter och närodlat så mycket jag kan. Kött äter jag max två gånger i veckan till min mans stora förtret. Det har varit en process att omvända honom, så att han nöjer sig med grönsaker, fisk och fågel.

Jag kör dieselbil och försöker cykla och promenera så mycket det bara går. Källsorterar, och har egen kompost. Mina barn har överlägset mest träleksaker och vi har minimerat inköp av onödiga leksaker och kläder till oss själva.  Vi tänker installera solpanel i framtiden och borra för jordvärme. Jag vill uppmana det samma till mina vänner och bekanta. Vi måste agera med lite j…annamma!

Grundbetydelsen av att vara feminist har ofta förvanskats, och tidvis blandats ihop med vänsterrörelsen. Den verkliga innebörden visar på orättvisor som finns mellan könen rakt av, något som feministerna vill ändra på.

Själv har jag aldrig sett mig som feminist, utan snarare som en idealist även om jag ibland beter mig som en solipsist vilket betyder att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser och att jag ständigt väntar på att min idealvärld ska manifestera sig och få mig tillbaka till en positiv verklighet.

Det finns så många ismer, vi kanske ska vara försiktiga med att kategorisera in folk hur som helst.

På ytan porträtteras smarta reklammän, men i djupet handlar det om kvinnans frigörelse från sekreterar-och hemmafrurollen. Jag har  tittat på några avsnitt och gillar regissören Matthew Weiners ironiska satir av dåtidens kvinnosyn, som är ett lysande exempel på hur många lever just nu.

Jag vill vara superkvinnan som driver eget, klär sig medvetet, håller sig i form, ägnar sig åt sina barn utan att ignorera sin man. Är det en superkvinna? Finns det superkvinnor?

 Jag är tillräckligt fåfäng för att tro det, men tillräckligt medveten för att veta bättre eftersom jag kan irritera mig på alla supermammor som går på mammafika, babysim, babyrytmik, tupperwearpartyn och alltid har en väska packad med blöjor, flaskor, extra kläder och gud vet vad och som ser ner på mig för att inte jag gör det samma. Jag glömmer att ta med mig blöjor och extrabyten, men vad gör det, egentligen? Skulle det krisa kan jag alltid låna eller inhandla det som behövs. Länge leve Visakortet!

För några dagar sedan intervjuade jag en chef som började arbeta tre månader efter att deras barn fötts. Omgivningen reagerade negativt och med förundran. Som om någon annan än de själva har med det att göra.

Så till något helt annat:

För några veckor sedan läste jag en artikel i Chefstidningen om hur företagarna följer traditionen vilket fick mig att reagera starkt. I den beskrivs företagandet som lika bundet till tradition och kön som arbetslivet i övrigt.  Kvinnor väljer gärna företagande inom wellness/hälsa och utbildning medan männen verkar inom it, hantverk och kommunikation. Bilden föreställde tre män i kostym och två kvinnor i indiska skjortor i färgstarka tyger. För mig kändes artikeln förlegad och lättköpt. Beskriver verkligen media näringslivet fortfarande utifrån könsfördelning av yrkesval? Med Les Affaires vill jag ändra den bilden istället för att förstärka den.

Jag har suttit med i affärsutvecklings- och produktutvecklingsråd där jag inte uppfattades som  tillräckligt aggressiv eftersom jag levde efter parollen; tala när du har något att säga och inte för att imponera på andra.

Jag har också fått chansen att uppleva hur allt det jag byggt upp tagits ifrån mig delvis på grund av min och andras omognad och egon. För att vara en god chef måste man vara mogen, inte maktgalen och vilja förändra saker till det bättre. Det visste jag inte då. Det som fick mig att vakna ur mitt temporära koma var en fet käftsmäll då hela min tillvaro raserades. Jag kände mig vilsen, det snackades skit om mig högt och lågt, och porträttet av mig som målades upp var inte särskilt smickrande. Redan då bestämde jag mig för att inte ge tillbaka med samma mynt. Hellre tiga än gå till motattack som en blodtörstig vampyr. Övermänniskan i mig vaknade till liv, och jag beslutade att jag skulle göra någonting bättre för min egen skull, och inte låta mig tryckas ned i skorna av en massa matchomän.

I am back!

Igår mådde jag tipp topp, jag fick nämligen skjuta iväg en pil för första gången. Snacka om meditation med edge. Känslan när pilen for iväg är svårt att beskriva med ord, men jag gör ett försök. Första pilen minns jag knappt, det var som att all min energi gick åt att fokusera på att göra exakt som min instruktör sa och inte missa piltavlan. Pil nummer två var mer påtaglig och kändes som en katapult. Urmänniskan inom mig vaknade till liv och jag kände mig levande. Tredje pilen kunde jag fokusera och träffade gult område. Det var som att vara i tredje himlen, äntligen har jag hittat rätt. Alla superlativ som går att tänkas vill jag använda. Levde på denna känsla hela vägen hem.

Men just nu är inte mitt humör på topp, jag fullkomligt hatar datarstrul och jag har numera två datorer som strular, en PC och en Mac. Till alla er som lovordar Mac och påstår att de aldrig genererar några problem vill jag säga, ni lever i en fantasivärld! För tre månader sedan investerade jag i en Mac på inrådan av min kollega. Han menade på att den inte skulle ge mig några problem alls. Mitt liv skulle bli så mycket enklare. I god tro investerade jag i en vit liten sak och öppnade DHL-paketet med pirrig känsla. Första två veckorna var en ren förälskelse. I timmar lekte jag och upptäckte min nya vän, men när jag skulle börja arbeta på allvar gick allt åt skogen. Nu fungerar ingen av mina datorer som de ska. 

Konklusion, antingen lider jag av datorhaveri eller så finns det inget som heter bättre än.

Säg vad ni vill och tro vad ni vill.

I lördags hade vi vår traditionella 2:a advent soppmiddag. Jag bjuder på soppa och nybaktbröd och gästerna på sig själva. Ganska snart delades bordet upp mellan män och kvinnor. Något som jag en smula ironiskt delade med mig av och som möttes av protester. Tidigare hade ju alla pratat med varandra och nej, det brukar inte alls vara dessa uppdelningar. Men jag vill nog hävda att min generation är väldigt dåliga på att könsbeblanda sig. I djupare diskussioner pratar kvinnor med varandra och män med män, något som jag nästa gång tänker ändra på. Hur som helst i takt med att kvällen fortskred avhandlade vi olika ämnen och kom vi på alla kassa serier som går i etern. Alla var vi slående överrens om hur fatalt dålig underhållningen har blivit och ytterligare hur dålig den kommer att bli. Helt klart det sämsta TV-programmet som skulle kunna göras vore: Anna Anka och Mammas pojkar shoppar på Ullared!

Morots- och jordärtskockssoppa med hembakt bröd

Charlotte Lynggaard och hennes pressekreterare Pernille tog vår försening med ro. Danska är inte min starka sida så intervjun gick lite hackigt. Tjejerna var läckert klädda kvällen till ära. Själv kände jag mig nedklädd i min vita skjorta och Fjällrävenjacka. Anna, stiltrendig som alltid passade som handen i handsken. Jag brukar vara mer noggrann, men hade valt komfort framför trend. Kanske håller jag på att bli för påverkad av att bo på landet. Fattas bara att jag börjar gå i gummistövlar på kontoret. Innan festen passade Anna och jag på att shoppa skor och inta en exklusiv middag på Mc Donalds för att kompensera vår shoppingutsvävning.

På releasefesten bjöds vi på champagne, härliga chokladpraliner och geléhallon i en klass för sig. Strategiskt placerade vi oss vi snaskbordet och mumsade för fulla muggar.

Charlotte höll tal och berättade att någon bland oss skulle bli lycklig vinnare till ett smycke. Ett ögonblick kändes det som om jag kanske var den  utvalda, men lika fort raserades den tanken då en kvinna med ett modest utrop gjorde sig till känna. Attans boliner! Anna och jag gjorde vår sorti och gick till stationen där vi snart kunde ta tåget hem. Jag har någon form av hatkärlek till Stockholm. Det är en härlig stad som sjuder av liv och rörelse och när jag kommer dit känns det som om jag kan klara allt, men samtidigt får den mig att känna mig som en liten grå trist mus. Tur att jag hade min bundis med mig.

Mac Chicken meny!